Nej, gå inte!

Strulig morgon belönades med fika på programmet. Kallas det för kollektiv belöning?

Den senaste tiden har du varit extra mammig. Du är Iors svans som jag ständigt tappar varje gång jag ska lämna rummet i någon minut. Du kramar mina ben; vill ha uppmärksamhet. Jag förstår inte denna plötsliga rädsla: jag är ju här vännen.

En bra dag är inte bra förrän den har övergått till morgondagen. Besviken blev jag ikväll — och arg. Just idag avskyr jag mitt humör och vill vara förlåtande. Samtidigt är det även skönt att få vara en fullfjädrad bitch.

Nu går jag och lägger mig.

Älskat barn, saknad mamma

Med fingrarna redo för att knappa in koden för att betala för mellandagsreaplagg står jag otåligt och hoppas på att dosan ska läsa kortet fortare just denna gång för ingen anledning alls. Kanske är det det snygga biträdet som jag inte tål som förolämpar sina kunder indirekt genom att vägra ögonkontakt och talar till dem med en ton som om de inte vore någonting värd. I bakgrunden hör jag flera höga tjut utanför butiken genom folkvimlet och jag vet att det är du, min son, som åstadkommer dessa. Du förslavade din far idag. Han fick inte stå still med dig och du kom på den bästa metoden till att få det du ville. Jag krafsade till mig mina plagg så fort jag kunde. Biträdet låtsades som om att det fanns något mycket intressantare vart hon än glodde åt och sa inte ord utöver det hon behövde säga.

Därefter händer det som jag inte vill ska hända: tuppluren på eftermiddagen blev mer än bara en tupplur och även jag blev involverad. K. kämpade tappert med att försöka väcka oss, de utslagna, men fick bara en sur sambo som gav en utskällning i sömnen och en pojke som bara smackade vidare. Vi sover som stockar och vaknar inte förrän halv åtta på kvällen. Eller ja, du vaknar och slår mig gul och blå och vaken.

Du förvandlas till det klängiga barnet när jag trodde att du ville leka med dina saker. Du ger mig dåligt samvete när du drar bort min hand från musen och klänger dig fast i mina ben när jag reser på mig. Har du börjat sakna mig under dagarna som jag måste vara borta?

Bara

Jag längtar hem till min lille gosse.

Första bästa julen

När man ändå inte kan sova är det väl bara att låta bli. Jag har försummat bloggen min hängivenhet och en natt som denna är väl passande för att göra en avvikelse.

Julen. Hur ska man beskriva den första bästa julen? Aftonmorgonen som inleddes med slag i ansiktet — det är så du väcker din mor. Är jag riktigt borta drar du mig i håret — med flit. Du vet att det funkar. Ett år gammal och metodisk. Kvällen innan stod jag och slog in klappen vi ville att du skulle få på morgonen. Nu stod du vid sänggaveln och spejade ut i rummet — du hade fått syn på din skatt och såg frågande på oss. Ner på golvet alla tre för att spana in det främmande objektet. Presentpapperet prasslade för högt. Du slängde dig i mina trygga armar som du alltid gör när en situation känns främmande. Blicken däremot, när du fick se vad det var, var obeskrivlig. Barnköket var årets julklapp, alldeles definitivt. Det är du och köket som gäller nu. Det rådde inget tvivel om att du var förtjust i ditt kök.

Det bar iväg till dina kusiner i Teckomatorp. Glögg, Kalle Anka, julmat. Du var center of attention, vilket du har varit sedan din födelse. Blygsam de första tio minuterna; testar gränserna de övriga timmarna. Tjut som jag inte vet vad jag ska göra åt. Ajabajor som skrattas bort med ett flin som säger, "mamma, du bara snackar". Mitt vackra barn, så ovillkorligt älskat och fulländat. Det var liv i luckan med dina klåfingriga små händer. Bus, bus, bus och därefter beslöt du dig för att sova. Du åt kötbullar och prinskorvar, Janssons också. När du inte ville ha mer pluggade du in nappen.

In i bilen och iväg till Södra Möinge. I dörren möts vi av mina bröder, dina morbröder. De är uppklädda medan dina föräldrar är avslappnade. Vardagsrummet har fått sig ett lyft under vintern. Det blev lite down to business. När du väl kan läsa detta vet du att tomten inte finns. Din morbror Stoffer var tomte, en ganska mager sådan. Under julklappsutdelningen hade du spring i benen vilket slutade med att din pappa och jag tog emot dina klappar medan du jagade Nero. Nu var dagen redan så lång och du blev grinig och ville inte mycket alls. Clementin smakade bra, men efter att vi rivit upp alla klappar var det inte länge till dess vi tackade för oss. Det var dags att avsluta din första bästa jul.

Nu är julen över och det är dags att möta vardagen igen.

Svår att slå in, lätt att riva upp

Jacks julaftonsmorgonöverraskning.

Mathysteri

Det viktigaste när jag var liten var att äta grönsaker (allt som inte var kött eller spannmål räknades in i den kategorin). Punkt. Alltså fick vi konservgrönsaker, tomat, gurka och ibland isbergssallad. Jag minns främst att vi åt kokta morötter i vår familj, och det är inte ens en grönsak. Sallad, vinäger med sallad rättare sagt, blev mer en sommargrej. Jag minns en tid av torra muffins med vaniljfyllning; kontrasten mellan vitt och mörkt (stenhårt) bröd; rispuffar med mjölk; kalaspuffar till frukost; när vit pasta var den enda pastan som fanns (?). Visst finns allt detta kvar, men allt är inte något som man skulle kalla för en bra grund i något av dygnets måltider.

Det finns ingen poäng med detta inlägg annat än att samvetet spökar när jag ger Jack något som jag vet inte är till 100 % nyttigt. Jag gav honom gifflar idag. Så. Själv proppade jag i mig muffins flera gånger i veckan när jag var liten och McDonald's var en form av lyx som ägde rum kanske tre gånger om året. I dagens läge äter vi nog snabbmat tre gånger i månaden i snitt. (Nej, Jack äter inte skräpmat.)

Hysterin kring kosten gör mig matt. Det är bra att allmänheten har mer kunskap idag och föräldrarna ett visst samvete gällande maten de ger till sina barn, men det viktigaste är ju trots allt att vi är mätta och belåtna.

End of rant.

Leksakskrockar

Juldans med Mariah uppskattades. En ettåring är dock ganska tung och min stamina helt värdelös, vilket resulterade i bara två låtar som vi skuttade igenom. Med Jack i min famn gjorde jag de snyggaste mammahoppen som bara våra ögon fick bevittna. När utmattningen närmade sig blev det golvet för Jack där festen fortskred. Jack har ju sina egna moves nu: han svajar från sida till sida både stående och sittande.

Innan dess hade vi tagit en tur med bilen. Jack älskar att åka runt i sin bil trots att han fortfarande håller i ratten med en sådan bestämdhet i rädsla för att trilla av. Jag lyckades distrahera honom genom att få honom till att tuta på alla leksaker och krocka nätt och blickarna som bad om bekräftelse på att allt var i sin ordning blev allt färre.

Morgondagen (idag): ettårskontroll, som jag kommer att missa på grund av vissa obligationer. Jag hoppas på att allting går bra. Jag oroar mig över vikten.

Jacks discoförsök

Efter matstunden action

Några bilder från Jacks födelsedag

Stora helgen är förbi

Det har hostats och snörvlats i detta hus. Jack har varit sjuk för första gången på riktigt och jag med för året. Jacks aptit var i botten i morse men verkade bättre mot kvällen. Tänk att jag kunde gå dagar utan mat som tonåring men nu nojar jag mig över att Jack inte äter ordentligt under en måltid.

Jack är nu ett år gammal. Det var en kall födelsedagsmorgon när vi kurade ihop oss i vår säng och sjöng Ja må han leva med en Jack som blickade fram och tillbaka mellan oss med sin fundersamhet. K. försökte lära Jack hur han skulle riva upp papperet på sina presenter men det gick sådär.

Bobby-bilen blev poppis direkt. Han satt stadigt och fint medan vi puttade honom mellan oss. Senare band K. fast ett snöre och drog runt honom i halva huset. Otroligt populärt!

Kalas klockan tre. Jacks söta kusin, Enya, och J. kom först. Helt otroligt att denna tjej fortfarande varken dricker eller äter sötsaker. Det blev vatten och bulle för hennes del. Därefter kom de stora packen: Jacks andra kusiner och S. och hans fru; mina föräldrar med Fabbe och Stoffer; Albin och hans flickvän (jag kallar henne för det även om de påstår att de är singlar). Det blev riktigt mycket folk på en gång och luften gick ur mig, ovanpå faktumet att jag faktiskt var sjuk. Jag glömde bort enkla saker som att erbjuda kaffe och duka fram. Det är tur att jag har K, som dessutom var den som bakade tårtan. Han vågade nog inte ha mig i närheten av tårtan efter mitt förslag tidigare den dagen angående dessutformning.

Jack hade superkul. Visst var han blyg i början, men det släppte. Om han bara visste vem alla var där för. Nu är födelsedagen förbi och jag ser redan fram emot julen.

Slut på första året

Jag har varit en misskötsam skribent. Fast inatt är det faktiskt dags att skriva, för vid den här tiden förra året ville Jack ut. Det sa pang i magen och jag vände mig mot K. och sa: — Jag tror att det är dags.

Det var underbart plågsamt — hur det nu än går ihop. Jag minns specifikt när jag skulle duscha hur jag efteråt låg nere på alla fyra och bara led av alla värkar. Just den sekunden ville jag inte vara där; ville jag inte vara en gravid kossa som skulle föda barn. Samtidigt var jag så lycklig över att vi äntligen skulle få träffa vår son, även om han då var mig som närmast, inuti min kropp.

Bilden i mitt huvud sitter kvar. Hans exakta skrik. Hans exakta ansiktsuttryck. Allting är inpräntat i minnet. Mitt vackra barn som ligger och skriker mot mitt bröst. Lyckoruset får mig till att glömma att de faktiskt drar nål och tråd genom mig. Den veckan innehöll de lyckligaste dagarna som jag någonsin har upplevt.

Det vackra barnet har vuxit upp. Idag är det hans ettårsdag. Detta år tar alla rekord över antalet lyckliga stunder som jag har haft genom åren. Ibland undrar jag hur han kan visa så mycket glädje för oss. Vad har vi gjort för att förtjäna hans kärlek? Det leendet jag får efter att han bitchslappat mig vaken på morgonen skulle jag kunna vakna till varje morgon för resten av mitt liv, även om jag inte uppskattar örfilarna tidigt på morgonen just när det händer. Eller stunderna när vi bara ligger och är och han rör vid min kind och spinner som en katt.

Hur kunde han bli så fulländad av sig själv?

När man är sjuk är man generös

Den darrande underläppen är där utan att synas särskilt märkvärdigt. Jacks farmor kom på besök och vi hade inte setts på ett tag.

Sjuka är vi här hemma, eller i alla fall Jack och jag. Jack är alldeles snorig och jag har djävulskt ont i halsen.

Jag minns från när jag var liten hur jag kunde ligga och önska att jag blev frisk. Jag tänkte saker som, "jag pussar hellre [insert boy's name here] än att ligga och ha ont i halsen/feber/framåtlutad fontän (vinterkräksjuka). Jag var helt seriös också.

We'll be together with a roof right over our heads

Det är vid flera tillfällen om dagen som jag bara ser på Jack och utbrister, med eller utan Ks sällskap: — Gossen, du är så fin. Se så fin han är! Visst är han fin?

För det är han: det finaste som finns. Han växer i smyg — utan att vi märker något. Helt plötsligt är han bara där och ser äldre ut och mer "erfaren", men ändå så liten och späd.

Jag vill inte att han ska växa upp. Jag vill att han för alltid ska vara min lille bebis. Visst är jag självisk?

Jag är här

Runt den här tiden förra året var jag mitt i nedräkningen — jag var på dag 19. Jag längtade efter Jack som en tok och ville att han bara skulle ut. Det var inte kul att ligga på soffan större delen av dagarna med halsbränna till tusen.

Det var i dessa dagar som vi, K. och jag, även sprang på IKEA med min mamma, Jacks mormor. Vi köpte bland annat Jacks byrå som jag skruvade ihop samma kväll. Jag minns att det var bökigt, men det gick.

Oron känns som gårdagens tankar. Jag minns att jag blev orolig när Jack inte sparkade när han brukade. Jag låg hellre sömnlös om natten på grund av allt sparkande än att han knappt rörde sig. Till slut kom sparken, som om att han sa: — Mamma, jag är här. Du kan sova nu.

Tänk att han ett år senare nästan springer. Min lille gosse.

Klosslådan

För ett tag sedan började vi vänja av Jack med nappen. Syftet var att uppmuntra honom till att prata mer eftersom han ofta mumlade bakom nappen. Det har haft sina framsteg. Man hör verkligen hur han har börjat med olika tonlägen i form av frågor, utskällningar och bara pladder. Hans favoritord just nu (förutom mamma) är titta.

Idag bestämde K. sig för att lära Jack använda sin klosslåda ordentligt. Ut med klossarna och på med locket. Han visade Jack vilka hål klossarna passade i. Jack granskade K. och därefter prickade han in cirkeln. Det blev inget mer efter det. Nästa kloss tog sin tid och till slut ryckte Jack lådan ur händerna på K, lyfte på locket och stoppade i klossen. Sedan gav han K. en blick som sa: — Varför ska du göra det så komplicerat, pappa?

För övrigt hämtade jag ut Jacks paket idag. Det ska bli så roligt att skämma bort honom under denna månad. Det är bara en vecka kvar till hans stora dag. Tiden har gått skrämmande fort.

Jag är törstig-gesten

Det är inte långt kvar till Jacks dag. Ett paket till honom har kommit med posten som jag ska hämta ut imorgon. Det är snart dags att bestämma sig för vad som ska bli julklappar och vad som ska bli födelsedagspresenter. Den valmöjligheten och pengasmällen får man ha och ta varje år nu framöver.

Jack kommer med sin pipmugg och ställer den på mitt skrivbord. Han är törstig. Han har blivit så duktig med att visa vad han vill. Kanske måste han för att hans mamma år smått trög emellanåt.

När K. räckte honom nappen alldeles nyss, sa han: — Tack.

Även om vi är trötta här hemma är vi även ofantligt glada.